Kurt Romberg

Från Laurentii Cantores

Körens fantastiska grundare, Kurt Romberg, är inte längre med oss. Han gick bort den 6 november 2006. Det är en stor sorg för oss personligen såväl som för musiklivet i Sollentuna. Kurt var inte bara körens grundare och mångåriga körledare - han hade under årens lopp även blivit en mycket god vän till oss korister.

Följande stod i DN den 13 december 2006 och är skrivet av Kurts barndomsvän Jan Engborg:

Kurt Romberg till minne

Kurt Romberg, Sollentuna, har avlidit 63 år gammal som tidigare meddelats. Hans närmaste är hustrun Titti samt sönerna Jacob, Philip och Marcus med familjer och bonusbarnen Smulan och Martin.

Kurt lämnade oss många år för tidigt, på höjden av sin yrkesförmåga. Vår vänskap började i barnaåren. Vi växte upp i 40- och 50-talets Sandviken och jag fick glädjen att i alla år ha honom som nära vän och förtrogen. Kurt växte upp som enda barnet i ett kristet hem och kom tidigt i kontakt med musiken, framför allt inom pingstkyrkan där mamma Ester och pappa Einar var medlemmar. Han spelade tidigt B-kornett och piano, där han i det senare redan på hemorten fick hjälp av en god pianolärare. Fadern tog honom ofta med till Folkets hus på konserter av skilda slag. Kurt hade en dröm om att bli dirigent och ofta stod han därhemma på en hopsnickrad dirigentpult och fäktade med armarna till radions onsdagskonsert - detta redan i 10-årsåldern. Till skillnad från oss jämnåriga hyste han inget intresse för tidens våg, rocknroll.

Mycket tidigt lärde han mig lyssna på Beethovens symfonier och kunde initierat tala för varan. Jag minns också att han hade en påfallande vurm och talang för modelljärnvägar, där hans elektriska "installationer" var avancerade. Efter barnaåren följde vi varandras skilda vägar. Vi reste på familjesemestrar och egna resor och stödde varandra i perioder av kriser. För mig liksom för alla som kände honom var han en inspiratör till den klassiska musiken - och inte minst kyrkomusiken.

Relativt snabbt kom Kurt att intressera sig för orgelspel, sökte och togs 1961 in vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han avlade där 1966 högre organistexamen, högre kantorsexamen och musiklärarexamen. Här mötte han kända namn såsom professorerna Sven Brandel, Alf Linder och Eric Ericson, som kom att påverka honom starkt i hans fortsatta utveckling.

Redan under tiden vid "Akademin" (1964) började han arbeta som organist och körledare inom Sollentuna församling - de första åren inom S:t Eriks kyrka. Det var under denna tid han startade gosskören, senare kallad Laurentii gosskör som under hans ledning kom att utvecklas till "mästerskap". Denna kör kan nog sägas vara hans livsverk.

1975 flyttade Kurt till Sollentuna kyrka med sin verksamhet och här kom hans utveckling, liksom de olika Laurentiikörerna att blomma. Efterhand kom körverksamheten att anta allt större omfattning - och Kurt gav sig på ett stort antal större verk såsom Bachs "h-mollmässa", Brahms "Requiem", Bachs "Matteuspassionen", Händels "Messias" och Mozarts "Requiem", med flera. Under alla dessa år blev körernas verksamhet av allt högre klass; många utlandsresor gjordes - med framträdanden i flera av Europas metropoler och katedraler. Ett tillfälle att särskilt minnas var en konsert i Notre Dame i Paris påskdagen 1990, då gosskören sjöng inför en publik på 7 000 personer.

Det är ingen tvekan att det bakom denna framgångssaga låg en oerhörd professionalitet. Den talang som Kurt onekligen hade, yttrade sig bland annat i en snabbhet i tanken, förmåga att förstå sammanhang och att kunna förenkla. Hans sätt att lära ut, att utöva och beskriva musik vittnar om detta. Kurts person präglades av mildhet, vänlighet, omtanke och en stor portion humor. Vi är många som kan intyga hans generositet och förmåga att bjuda på sig själv. För en hel generation av korister har han varit en vägledande kraft och en musikalisk portalfigur.

Det som präglade Kurt var även hans dråpliga humor. Han bjöd alltid på sig själv och var ärlig i sitt sätt att möta andra människor. Kurt och hustrun Titti hade ett mycket innerligt förhållande - och för henne var det Kurts kärleksfullhet, värme och humor som nog betydde mest. För alla sina fem barn var han ett viktigt stöd och en alltid hjälpande hand. Under Kurts senaste år, när hälsan sviktade - tvingades han tona ned sin verksamhet - om än med motvilja. Hans passion för sitt arbete, för kyrkomusiken och inte minst för alla hans korister fick honom att till varje pris arbeta vidare. Sjukdomen blev dock för svår till slut. Det är med stor sorg, tomhet och saknad vi minns Kurt Romberg. Han har lämnat ett osedvanligt stort tomrum efter sig.

Jan Engborg